Det blir inte alltid som man tänkt.

När vi åkte sittliften över värstingbacken Väggen sa jag att min gräns för hur brant backe jag åker går vid om man behöver vinscha upp pistmaskinen när man pistar backen. För er som inte varit i Hundfjället kan jag berätta att Väggen är en av de backar som lutar såpass att man fäster en kätting i pistmaskinen och hakar fast i en doning som är fastgjuten högst upp, för att inte pistmaskinen ska trilla ner. Och där tyckte jag att min gräns gick. Svarta backar där pistmaskinen tar sig upp och ner på egen hand är däremot ok.

I morse skulle vi testa de svarta backar i Tandådalen som vi ännu inte testat. Bäst att passa på tidigt medan det är nypistat. Stjärnfallet var backen som stod först på listan och vi hasade dit glada och förväntansfulla när jag ser…

20130116-130110.jpg

Vinschstolpen!

Ja, det var ingen återvändo. Det var bara att ta sig ner och det gick över förväntan. Endast två av sex stycken behövde använda textilbromsen.

20130116-130333.jpg

Så nu har vi testat det. Ofrivilligt men ändå och Alexandra kan stoltsera med att som sexåring ha åkt en backe för avancerade åkare. Inte illa pinkat.

20130116-130640.jpg

/Nette

En tanke på “Det blir inte alltid som man tänkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s