Arkiv

Läxplugg

Vi har jobbat med vår läxa idag, F och jag. Att inte rymma från skänkeln och inte hänga i handen, att arbeta med bakbenen och att samla sig. Vi kan sammanfatta med ett ord: Svettigt. Till och med i ansiktet.

Dressyr på olika nivå

Idag var det dags. Det var ett halvår sedan sist och första gången på Fighter. Dressyrträning, med andra ord. Vi har ju jobbat en del det sista, F och jag. Både med formen och konditionen och jag tyckte nog att vi började utvecklas till ett rätt tjusigt ekipage som kan gå fint i både trav och galopp. Typ såhär…

Och lite såhär…

Eller så gjorde vi inte det. Min tränare för dagen, Jenny, tog snabbt ner oss på jorden när vi sattes på utmaningen att rida sidvärtsrörelser i trav. Nog så svårt på ett vanligt halvblod. På en ganska otränad travkorsning fick kraven inte vara högre än att att vi gick just lite på tvären. Gångart, ren eller oren,fick komma i andra hand. Men till slut lossnade det men jag lovar…vi var båda helt slut efteråt, F och jag, och vi hade knappt styrfart till duschspiltan någon av oss. Svetten rann längs halsen på F och mjölksyran i mina lår och min bål satt kvar länge efter avslutat pass. Men nu har vi fått lite att bita i och även om vi inte kommer nå upp till bilderna ovan (som jag har lånat från angloarab.se) så ska vi i alla fall komma en bra bit dit. Den tjusiga hästen ovan heter Kilroy och är en angloarab som har debuterat i Prix St Georg. Likheterna mellan honom och F är nog endast färg, kön och höjd.

Efter att ha fått vila ett par timmar i boxen orkade F gå ner till sin hage igen. Tur det, för ett tag övervägde jag att hyra en gaffeltruck att köra ner honom på. Nu slapp jag den kostnaden. Imorgon tror jag att A får skritta ut på honom en tur medan jag går bredvid. Tror nämligen att både F och jag mår bra av en promenad dagen efter det tuffa passet.

Trötta hälsningar

/Nette

Trädgårdsutflykt

Idag tog vi oss tid till att åka först till M:s syster och hennes familj i Lidköping och sedan vidare till Kinnekulle. Hästarna åkte ut redan vid halv åtta med frukosthöet i hagen. Men det var det värt.

På Kinnekulle besökte vi Hannu Sarenströms trädgård och ett besök där kan jag rekommendera. En fridfull och kreativ stämning ligger i luften och en tillåtande inställning till växterna. Barnen som var med var i o f s mest roade av de djur som bodde i trädgården, såsom gräshoppor,en groda, fjärilar och vinbergssnäckor modell större. Vi vuxna såg olika saker med de olika referansramar vi har, en  trädgårdsamatör, en konstnär och en byggnadsvårdsintresserad, och vi fick gå två varv för att ta in våra egna och varandras tankar.

Med oss därifrån fick vi idéer, tankar och i mitt fall en mer förlåtande syn på min egen egensinniga plätt på jorden.

/Nette

Lummigt gömställe…eller?

Idag var planen att börja möblera om i trädgården och flytta runt allt som har tagit över, kvävts, spridit sig och bara växt ohämmat i rabatterna hela säsongen och det började bra. Lite blött och med ett duggregn i luften började jag flytta ormbunkar från en skuggrabatt vid planket ner till dungen vid vår uppfartsväg. Där ligger en sten och tanken var att bädda in stenen i lummig ormbunksgrönska så att man kan sitta där och vara lite hemlig och ifred.

Som ni ser är det lite slagsida i lummigheten. De små blygsamma plantorna till höger köpte jag förra hösten och jag får erkänna att jag inte gav dem de bästa förutsättningar men i år har de fått lite näring och förhoppningsvis ska de ta sig och föröka sig och till slut omsluta stenen i grönska. De till höger har vuxit i fet rabattjord och så när som kvävt astillbe, fänrikshjärtan och alunrot som har försökt växa framför. Beter man sig så blir man förflyttad till den magrare jorden i dungen. Så är det bara.

 

Mina torn har fått sin första omgång färg och de blev så fina.

Nu vill jag använda dem genast och inte nästa vår. Får se om jag flätar in en ljusslinga i dem så länge.

/Nette

Nya tider

Nej, nu får det vara nog. Har varit alldeles för generös mot mig själv ett tag. Nu är det dags att vara generös på ett bättre sätt. Bort med dåliga vanor som smugit sig på och in med vanor som vinner i längden. Som belöning ska jag rensa i garderoben och slänga gammalt tråk. Starten får bli ikväll på dansbandsgalan i Vårgårda. Här ska buggas så svetten lackar. I morgon får det bli tabataintervaller. Jag kommer uppdatera mål och resultat löpande med start i morgon, för nu får det verkligen vara nog.
/Nette

Potatisjogg.

Det var till Alingsås den första potatisen kom med Jonas Alströmer på 1700-talet och för att fira springer vi Potatisjoggen varje år i stan. Eller ja, vi har en festival också men den är först nästa helg.

Potatisjoggen är inget stort lopp, en sisådär 250 drygt springer varje år men det är lite mysigt och nu börjar det bli tradition att springa. Grejen är den att varje år lyckas gympalärarna i mina barns skola engagera mellan 40-50 elever och föräldrar att delta i loppet. En bragd tycker jag med tanke på att skolan endast har ca 85 elever. En liten applåd tycker jag är på sin plats för Daniel och Inger: …..

Så här tjusiga är vi som deltar. Alla har T-shirtar på sig som det står: Spring för livet, Hols skola. Nackdelen är att om man är van att springa i löpanpassade kläder upplevs t-shirtarna så varma att man är helt säker på att det föreligger allvarlig risk för självantändning vid användning. Men den risken får man ta för det är ganska häftigt att se alla dessa gula t-shirtar i startfållan.

Jag har sedan ett par år gett upp hoppet om att springa t i l l s a m m a n s med sonen. Liten pigg och lätt 10-åring vill inte anpassa farten till snart 40-årig tant. Det är synd för det är så bra att ha med ett barn att skylla på om man skulle vilja ta det lite lugnt i någon backe eller så. Men med lite tur kan man låna någon annans barn på vägen.

Men jag måste ändå säga att jag är nöjd med dagens prestation. Åtta minuter snabbare än förra året. Det KAN bero på att jag i år inte jobbade hela dagen och därmed bara hann få i mig en drickyoghurt mellan frukost och start kl 15:00, utan hann äta lunch ett par timmar innan loppet. Mamman jag brukar springa med och så även i år hade också lyckats tima måltiden bättre. Förra året hade hon ätit lunch för nära inpå och vi var säkert en sorglig syn där jag vacklade fram, yr av hunger och hon som intensivt försökte låta bli att få middagen i retur.

Ja, ja, man blir visare med åren och nästa år får även A springa med.

/Nette