Projekt bönstöd.

Två fröpåsar från pappa i Skåneland anlände på posten. Frö till brytbönor. Pappa hade frön över och undrade om jag ville ha. Jodå, skicka hit dem bara. Så nu var de här. Den ena sorten blev visst två meter hög så det blev till att snickra lite växtstöd. Eller inte jag då, men maken. Materialet till spaljeerna hittade vi ( han) från överblivet byggmaterial och visst blev det inte så pjåkigt.

20130525-220758.jpg

20130525-220831.jpg
Eventuellt bättrar jag på den röda färgen på träribborna.

Annat trevligt i trädgården idag var smultronens och jordgubbarnas kaskadblomning.

20130525-221150.jpg

20130525-221218.jpg
Bådar gott inför bärsäsongen. Längtar massor efter egenplockade bär.

/Nette

Krispighet

Trodde nästan aldrig att den här dagen skulle komma i år. Dagen då bokträdens krispiga grönska återigen fyller vår uppfart efter en lång och färgfattig vinter. Men nu är den här och det är så varmt och somrigt att det är svårt att tro att det faktiskt bara är vår ännu.

20130518-215242.jpg

/Nette, som blivit lite röd i ansiktet.

Ris och ros

När björken får musöron är det dags att beskära rosor, säger de. Så idag var det dags.

20130510-202627.jpg

20130510-202651.jpg
Såhär såg det ut före. Spretiga rospinnar och risig lavendel. Inte så snyggt.
Men rent och fint blev det efteråt.

20130510-202821.jpg

20130510-202838.jpg
Lite skillnad, eller hur. Vi får se om lavendeln tar sig men om den inte gör det, finns det självsådda plantor lite här och där som jag kan ersätta de döda med. Rosorna brukar däremot gilla den hårda behandlingen. Litet bidrag från Fighter och hans kompisar ska nog hjälpa växterna på traven.

/Nette

Att välja och välja bort

Den här våren har varit intensiv, fullspäckad och nästan lite galen. Tiden har tänjts till det yttersta och jag har snurrat på som en duracellkanin på amfetamin. Än är det ridlektionen, än är det simträning, kalas, möten, jobb, sjuka barn, barn som blir skadade, barn som hamnar i konflikt, häst och inte minst alla nya saker jag måste lära mig på jobbet inför semestrarna för att kunna rycka in på mina kollegors områden om det skulle behövas när de är lediga. Runt omkring mig har mina nära och kära stått och tittat på vansinnet och sagt att jag måste prioritera. Jo, det fattar jag också men vad ska jag välja bort? Den som ber mig välja bort något vill såklart inte att jag ska göra ett val som missgynnar densamme. Helgerna har fyllts med saker utanför min kontroll och det har känts som om andra har lagt beslag på min almanacka och bara skrivit in tider. Tider som har innehållit allt utom återhämtning. Nu är jag en person som klarar ett högt tempo under ganska lång tid, men när inte ens en liten hopptävling i stallet kändes rolig utan bara som en tung börda, en uppförsbacke att bara släpa sig upp för och ta sig igenom,fattade jag att nu var jag på väg att ta riktigt slut.

Helgen som var, var otroligt nog fri från måsten, och när jag insåg det blev jag först jätteglad och sedan nästan ångestfylld. Tänk om det inte fick förbli så, tänk om saker skulle dyka upp i sista stund, saker utanför min kontroll. Bara tanken fick mig nästan att börja gråta. Jag hoppades och längtade att helgen skulle få bli min och familjens. För säkerhets skull stängde jag av min telefon i fredags kväll och loggade ut från fb. Samtal, meddelanden och e-post som jag inte hör eller ser kan jag heller inte tvingas ta ställning till. Jag gömde mig helt enkelt. Vände omvärlden ryggen. För min skull och för familjens. Jag tänkte att om någon prompt vill ha tag på mig får de ringa på hemnumret eller till M. Annars kan det vänta.

Den här helgen har varit den bästa på länge. Lugn och effektiv. Trädgårdslandet är förberett för sådd och vissa fröer är redan i jorden, potatisen är satt, jag har hunnit umgås med mina barn, ett i taget, träffat goda vänner, och inte minst, arbetat tillsammans med min man utomhus i trädgården och jag har till och med vilat middag idag. Och helgen har känts lång. Som fyra dagar. Och jag känner mig, om inte helt pigg och återhämtad, så i alla fall ganska harmonisk. Och min telefon är fortfarande avstängd.

20130505-224653.jpg

/Nette

Clear Round på Pyttelitens…

…hade vi igår.

20130502-220232.jpg
Alexandra red lille Baltazhar i klassen 30 cm. Han var så fint knoppad med vita och rosa rosetter.

20130502-220334.jpg
De var så duktiga och klarade alla åtta hinder med bara lite hjälp med att rida rätt väg.

20130502-220435.jpg
Gustav red dartmoorponnyn Pepsie och det gick undan.

20130502-220536.jpg
Men man behöver lite fart när man är liten och ska hoppa 50 cm.

Själv var jag ansvarig för framridningsbanan men hann med att starta med Fighter i sista klassen bland de sista deltagarna. Även vi hoppade 50 cm och hade gjort oss fina med matchande turkost.

 

20130502-221247.jpg

Gissa om det var en trött mamma och två trötta barn som landade hemma efter en heldag med tävlingsbestyr.

/Nette

Bilderna på Gustav och mig är tagna av Hannah Mahtikainen och Peter Andersson.

Historiskt nätverk

I dagarna två har jag och en kollega varit på nätverksträff med andra domstolsanställda med liknande arbetsuppgifter som våra. Jag har fått med mig massor av erfarenhetsutbyte, lärdomar och aha-upplevelser men också helt nya kunskaper om munkmurat tegel och medeltida kakelugnar. Och det var lite otippat.

De som var värdar för nätverksträffen hade ordnat en guidad tur i källaren på deras arbetsplats, en källare som byggdes på 12-hundratalet och då var en del av ett kloster. Häftigt. Vi fick på krypa och trippa på tå i underjordiska gångar och fick se lite rester av de som bodde i klostret. Kakelugnen i det gamla köket var så finurligt byggd eftersom själva eldstaden låg utanför byggnaden medan rökgångarna, de som leder värmen, gick in i huset. På så sätt hade man aldrig någon eld inomhus som kunde ställa till elände. Något att fundera på och inspireras av nästa

20130424-144340.jpg

20130424-144357.jpg

/Nette

Regelbunden hypokondri

Jag är blodgivare. Jag gillar att vara det. Det känns som om jag gör nytta. Jag är dessutom en väldigt frisk människa. Jag är väldigt sällan sjuk och om jag är lite krasslig brukar jag inte känna efter så noga eftersom jag är så frisk av mig.

Utom var fjärde månad. Då blir jag oftast lite dålig. Det brukar sammanfalla med att jag precis har bokat en tid på Blodcentalen.

När man ska lämna blod måste man vara kärnfrisk. De som får blodet är ofta väldigt infektionskänsliga. Då är det ju dumt att smitta dem. När man kommer till sjukhuset får man svara på en mängd hälsofrågor, om man har träffat nån med vattkoppor, om man har fått behandling, fött barn, tagit hål i örat, varit utomlands mm. Kort sagt, om man är riktigt frisk.
Jajamensan, det är jag minsann, tänker man.
Är du riktigt säker? Frågar de. Jodå, frisk som en nötkärna.
Är du verkligen heeeelt säker? Jo, men det tror jag nog.
Kan du svära vid din mammas grav? Ahhhh…! Nej! Eller ja! Eller…fan…jag vet inte! Kanske att jag har lite ont i halsen. Om jag harklar och känner efter riktigt ordentligt.

Så nu sitter jag här. Tre dagar innan jag ska lämna blod och har lite ont i halsen. Eller nej det har jag inte. Fast jag nös ju i eftermiddags. Jag är nog förkyld. Eller så var det bara dammigt. Eller jag vet inte. Ju mer jag känner efter, desto osäkrare blir jag. Helt galet eftersom jag annars aldrig noterar om jag börjar bli förkyld eller inte. Men så fort jag har lagt på luren efter samtalet med Blodcentralen börjar det klia i näsan, skava i halsen, huvudet gör ont och jag är onormalt trött. Fast jag vet att symtomen försvinner direkt som nålen dras ut ur min arm. För att återkomma fyra månader senare.

/Nette (som just nös)

Första fikastunden på uteplatsen

En perfekt dag att snabbt få ut utemöbler och ställa på uteplatsen i söderläge, baka en paj, och….njuuuuta av värmen och solen.

20130420-220527.jpg
Litet experiment gjorde jag dessutom. Jag bakade pajen, som är en vanlig vetemjölsmörsockersamtbakpulverpaj och bytte ut mjölet mot mandelmjöl och sockret blev ersatt av en mindre mängd stevia strö. Och det blev lika gott som någonsin. Lite blötare, men lika god.

Hoppas att ni har haft en skön dag i solen.

/Nette

Plötsligt är de där

Man trodde aldrig att det skulle hända. Man trodde att rabatterna skulle vara bruna och tråkiga till döddagar. Man trodde att det bara var att vänja sig. Men…

20130416-154342.jpg
Små solar tittar fram…

20130416-154428.jpg
Och små blyga droppar…

20130416-154518.jpg
Tussilagon har blivit flera sedan förra våren…

20130416-154601.jpg
Underbart!

Och idag fyller äldsta sonen tonåring. Vi smygfirade lite med lillebror som ligger hemma sjuk med Marängsviss på en filt på altanen innan resten av familjen kommer hem.

20130416-154757.jpg
Gottgottigottgott…

/Nette