Etikettarkiv | Fundering

Regelbunden hypokondri

Jag är blodgivare. Jag gillar att vara det. Det känns som om jag gör nytta. Jag är dessutom en väldigt frisk människa. Jag är väldigt sällan sjuk och om jag är lite krasslig brukar jag inte känna efter så noga eftersom jag är så frisk av mig.

Utom var fjärde månad. Då blir jag oftast lite dålig. Det brukar sammanfalla med att jag precis har bokat en tid på Blodcentalen.

När man ska lämna blod måste man vara kärnfrisk. De som får blodet är ofta väldigt infektionskänsliga. Då är det ju dumt att smitta dem. När man kommer till sjukhuset får man svara på en mängd hälsofrågor, om man har träffat nån med vattkoppor, om man har fått behandling, fött barn, tagit hål i örat, varit utomlands mm. Kort sagt, om man är riktigt frisk.
Jajamensan, det är jag minsann, tänker man.
Är du riktigt säker? Frågar de. Jodå, frisk som en nötkärna.
Är du verkligen heeeelt säker? Jo, men det tror jag nog.
Kan du svära vid din mammas grav? Ahhhh…! Nej! Eller ja! Eller…fan…jag vet inte! Kanske att jag har lite ont i halsen. Om jag harklar och känner efter riktigt ordentligt.

Så nu sitter jag här. Tre dagar innan jag ska lämna blod och har lite ont i halsen. Eller nej det har jag inte. Fast jag nös ju i eftermiddags. Jag är nog förkyld. Eller så var det bara dammigt. Eller jag vet inte. Ju mer jag känner efter, desto osäkrare blir jag. Helt galet eftersom jag annars aldrig noterar om jag börjar bli förkyld eller inte. Men så fort jag har lagt på luren efter samtalet med Blodcentralen börjar det klia i näsan, skava i halsen, huvudet gör ont och jag är onormalt trött. Fast jag vet att symtomen försvinner direkt som nålen dras ut ur min arm. För att återkomma fyra månader senare.

/Nette (som just nös)