Etikettarkiv | hästar

Ridläger

Ahhh, är så skönt utmattad. Det har varit hårdträning för F och mig. Vi har varit med på ridläger på Pyttelitens, klubben vi tillhör. Fem kvinnor i sina bästa år och deras (eller lånade) hästar har i dagarna tre slitit, kämpat och utmanat oss i allt svårare övningar men framförallt har vi haft skitkul.

Vi har hoppat

20130704-204933.jpg

Ridit ut

20130704-205010.jpg

Och myst

20130704-205047.jpg

Men som sagt. Efter tre dagar är vi väldigt trötta

20130704-205131.jpg

Men jag längtar redan efter nästa läger.

/Nette

Clear Round på Pyttelitens…

…hade vi igår.

20130502-220232.jpg
Alexandra red lille Baltazhar i klassen 30 cm. Han var så fint knoppad med vita och rosa rosetter.

20130502-220334.jpg
De var så duktiga och klarade alla åtta hinder med bara lite hjälp med att rida rätt väg.

20130502-220435.jpg
Gustav red dartmoorponnyn Pepsie och det gick undan.

20130502-220536.jpg
Men man behöver lite fart när man är liten och ska hoppa 50 cm.

Själv var jag ansvarig för framridningsbanan men hann med att starta med Fighter i sista klassen bland de sista deltagarna. Även vi hoppade 50 cm och hade gjort oss fina med matchande turkost.

 

20130502-221247.jpg

Gissa om det var en trött mamma och två trötta barn som landade hemma efter en heldag med tävlingsbestyr.

/Nette

Bilderna på Gustav och mig är tagna av Hannah Mahtikainen och Peter Andersson.

Fotomodeller

Idag blev vi fotade, F och jag, när vi var i paddocken.

20130323-215522.jpg

20130323-215546.jpg

20130323-215605.jpg

Gulliga Lovisa Andersson är det som har tagit bilderna. Jättefina är de och roliga att ha. Inte så ofta jag blir fotad när jag rider.

20130323-215809.jpg

Duktiga F som kämpade och stod i trots att han var så laddad att minsta störning fick honom att tappa fokus. Tänk vad en tappad sko och ofrivillig vila kan göra för energiöverskottet.

/ Nette

Shopping på rea

Hästsaker är oftast inte billigt men även ridsportsbutiker rear ibland. Då får man passa på. Fyndade ett par ridbyxor och två schabrak att ha under sadeln till priset av ett par ridbyxor på ordinarie pris. Då blir man glad. Nu kommer vi vara snygga, F och jag. Tror att F med sin mörkbruna päls kommer bli riktigt fin i det blåa.

 

 

2013121164247.jpg

2013121164259.jpg

Glad lucia

Inte så lätt att ta bra kort i mörkret med mobiltelefon när alla har reflexväst, men sötaste luciatåget hittade man i Horla ikväll.

20121213-205732.jpg

Ett helt gäng med barn och shettisar gick runt och sjöng för grannarna. I stallet väntade föräldrar med fika, must, glögg och godis. Tur var väl det. Kallt som skam var det och då var det skönt att få fika lite efteråt inne i det åtminstone varmare stallet.

Glad lucia på er 🙂

Den lille anarkisten

Idag har jag haft nöjet att få rida intervallträning på travare. Jobbigare än man kan tro även om det är hästen som får springa. En och en halv mil red vi och bitvis gick det såpass snabbt att jag bad en stilla bön att hästarna inte skulle snubbla. För er som inte har ridit på en travare i träning kan jag säga att det går med en ruskig fart. Tårarna rinner rakt bakåt av vinddraget och inte en rynka finns kvar i ansiktet som pressas bak i nacken (känns det som i alla fall). Jag hade äran att rida Candor Palema men det är inte honom inlägget kommer handla om, utan om den andra hästen som var med, Wild Pride.

Pride är vår lilla anarkist. Ganska liten, viljestark, bångstyrig att leda om man inte är uppmärksam och väldigt rolig. Han fanns redan i stallet när jag började rida där för snart två år sedan och jag vet inte så mycket om honom och inte exakt hur han kom till vårt stall. Precis som Pytteliten och Magnolia har han en tråkig historia i bagaget. Tydligen har han med sin förre ägare/tränare gått omkull med sulky net i ett dike och istället för att hjälpa hästen genom att kliva ur och få loss hästen från sulkyn, försökte ägaren/tränaren slå upp hästen ur diket. Pride drog och drog utan att lyckas ta sig upp allt medan piskan ven över ryggen. Till slut var Pride så trött att han gav upp och lade sig ner i vägkanten, fortfarande fastspänd. Efter denna händelse kom han till vårt stall. Under lång tid gick det inte att spänna honom framför en sulky och en travhäst som inte går att köra, är inte så värdefull. Mycket tid har gått åt till att få Pride att vilja springa igen, så onödig tid. Men idag springer han med sulky igen. Visserligen springer han bäst på träning, aggressivt och målinriktat, medan loppen mer tas som en trevlig utflykt och miljöombyte. Hans nuvarande ägare har tagit montelicens och personligen tror jag att det är där han kommer prestera bäst. Monte betyder att man rider hästen i loppet.

20121118-215107.jpg
Jo, jag sa ju att han var rolig. Och han har verkligen humor. Mellan honom och hästen i boxen intill hänger en presenning för att vi ska få lite lugn och ro i stallet. Två egensinniga hästar jämte varandra leder till en del sparkande i boxväggar. Presenningen kom upp för att Pride och grannen inte skulle se varandra. Det tog inte många dagar för Pride att komma på att han kunde leka tittut genom att snabbt och oväntat köra huvudet genom öppningen mellan väggen och presenningen in till grannen, som varje gång flyger i taket, och jag lovar, hade Pride kunnat vråla ”tittut!” så hade han gjort det.

/Nette

Att döma en ohörd

Igår när jag skulle rida ut med en grupp barn hade jag mössa på huvudet. Alltså jag red ut utan att ta på mig hjälm för att jag redan hade mössa, och eftersom jag hade något på huvudet trodde jag att jag hade hjälmen på mig. Vi hade ridit ett par hundra meter innan barnet bakom mig såg vad jag hade på huvudet och naturligtvis vände vi tillbaka så att jag kunde byta. Det hela kändes väldigt obekvämt och jag skulle aldrig, jag upprepar ALDRIG, sätta mig på en häst, hur snäll den än är, med flit utan hjälm.
Naturligtvis var det någon som såg mig hjälmlös på hästen tillsammans med barnen och som blev så upprörd att hon skrev om händelsen på Facebook, att det upprör henne när hon ser ut och ser det hon ser. Vi känner inte varandra. Hon vet inte varför jag sitter i mössa på hästryggen. Men hon ”vet” att det är en medveten handling från min sida.Och detta stör mig så, att hon var så snabb att döma mig, utan att ha pratat med mig. Det hon såg var att en ridlärare red i mössa medan barnen satt med hjälm och väst. Och jag kan förstå att det såg illa ut. Men verkligheten var att jag inte med flit gjorde detta. Hade hon, innan hon dömde mig på Facebook, frågat vad jag pysslade med, hade hon fått en annan bild.

Vad jag vill säga med detta är att det alltid finns två sidor av samma mynt, att saker inte alltid är vad de ser ut att vara. Och att man alltid ska gå till källan, ta reda på fakta, innan man gör sin bedömning. Jag minns att en juridiklärare en gång sa: lita aldrig på mediernas rättsrapporter, de vinklas alltid, utan gå istället till källan, domstolen, myndigheten och begär att få ut handlingar om ni är intresserade av att få veta mer och få en neutral bild. Som exempel nämnde han en artikel om en fembarnsfamilj som skulle bli vräkt från sin bostad, en fembarnsfamilj som blev ställd på gatan. Fruktansvärt! Folk i kommunen rasade mot socialkontoret och annat. Men ingenstans stod det i artikeln att samtliga barn var vuxna och utflyttade från föräldrahemmet sedan länge. Det säljer inga nummer, att två vuxna som misskött sin ekonomi och inte betalar hyra och räkningar blir vräkta.

Det är detta som är så viktigt. Att inte döma utan att ha fakta i målet. Det är så lätt att sitta bakom sin skärm och skriva vad man tycker och att döma en ohörd, en helt annan att gå fram till någon och fråga” ursäkta, men vad gör du?”

Jag ringde upp kvinnan i fråga och förklarade hur det låg till och hon försvarade sig med att hon inte nämnt mitt namn eller vilken klubb det gällde men när man läser statusen och vet var hon bor är det uppenbart vilken ridklubb det gäller för alla som har en gnutta lokalkännedom. Hade hon dessutom orkat sitta kvar vid sitt fönster fem minuter till hade hon sett oss igen, denna gången med hjälm på samtliga. Jag bryr mig inte för egen del, men jag tycker det är synd om vår ridklubb ska få dåligt rykte för att jag i fem minuter ofrivilligt sitter på en häst utan att bära hjälm.

20121103-232514.jpg
/Nette ( med hjälm på)

Lite omväxling

Det är inte alltid jag rider Fighter. Ibland är det Sara som rider, oftast en dag i veckan, ibland har han tappat en sko, som idag, och då blir han lite öm, och man får tömköra honom istället så han inte skadar hoven. Och ibland sammanfaller dessa oridbara dagar med aktiviteter som kräver en häst. Som idag när jag hade lovat A-M att rida ut med henne och hovslagaren inte kommer förrän senare på dagen. Då har jag en reservplan. Han heter Akilles och är fyra år. Nu är det inte så mycket man kan göra med en fyraårig häst som inte är helt inriden än, men rida rakt fram i skogen kan man i alla gångarter. Och han är helt trafiksäker, det har vi testat när vi har varit ute och mött traktorer, timmerbilar, sopbilar och bilar med förare som inte har vett att sakta ner farten.

20121016-174419.jpg
Den observanta kanske nu reagerade på att han verkar vara en väldigt cool häst som inte blir rädd för olika sorters fordon, inte ens stora och skramliga sådana. Hm, kan det betyda att han har ärvt sina goda egenskaper av någon vi känner…..

Så klart. Gissa vem som är pappa.

20121016-175027.jpg
Naturligtvis är det våran Fighter.
/ Nette

sommarens första kantareller

Var ute och red idag…eller det gjorde jag kanske inte. Åtminstone inte på hemvägen. Det fanns så mycket gyllene guld i kanten på stigen att jag fick sitta av och plocka upp det. Hade ju ingen påse så jag fick lägga svampen i hjälmen och då går det ju inte rida. Man rider icke utan hjälm hur snäll häst man än har, så vi fick en mysig promenad i stället, Fighter och jag. Men han undrade nog vad vi höll på med. Först fick han susa fram i full fart och sedan tvärnita och lufsa hem i sakta mak och äta lite i dikeskanten mellan varven när jag dök ner i mossan och plockade  de små gula raringarna. Men det är inte helt lätt att plocka svamp i sällskap med en häst. Man står där och ska precis plocka en liten raring som man med varsam hand har befriat från mossa och kvistar när hästen plötsligt tänker att njaaa, har vi inte stått här länge nu och bara går iväg med resultatet att man släpas genom snår, grenar och annan bröte innan man hinner få stopp och vända tillbaka. Men vi fick allt med oss en del hem.

Vad är detta för nåt lattjo? Går det att äta verkligen.

Tur för mig att inte resten av familjen gillar kantarell nåt vidare för det innebar att allt bara var till mig :). En karréskiva fick göra dem sällskap på tallriken och tillsammans blev det en lyxkvällsmat en helt vanlig, lite regning onsdagskväll.

Åh, sågottsågottsågott!

Ha det så gott!

/Nette