Skördetider

Nu börjar det! På allvar! Nu kan man börja skörda det man har sått, satt, planterat och vårdat och bara hittat. Visst, visserligen har man kunnat äta sallad, rädisor, bär och annat ett tag men nu börjar man på allvar kunna bygga en hel måltid på det man hittar i landet. Plockar, skördar, tillagar och känner mig besläktad med Camilla Plum. Tillagningen igår började med att A och jag cyklade till skogen och hämtade kantareller, ja hämtade! Det gick knappt att sätta ner fötterna utan att trampa på några små svampar. Vi unnade oss att gallra de största, finns ingen anledning att skövla när det finns i sånt överflöd. Sedan plockade vi in potatis och örter från egna landet och kände oss rika.  Till fika blev det GI-paj med egna päron och lavendelskorpor. Givetvis med egen lavendel i.

Vår lyxiga måltid bestod, förutom kött, av kantarellstuvning, rostad färskpotatis i timjan- och vitlökssmör, smörstekta morötter med vitlök och persilja och kryddsmör till köttet, yummie. Mycket smör, inser jag nu. Kanske skulle skaffa egen ko. Ja, gott var det i alla fall.

/Hälsar en Nette som känner sig rik

Annonser

sommarens första kantareller

Var ute och red idag…eller det gjorde jag kanske inte. Åtminstone inte på hemvägen. Det fanns så mycket gyllene guld i kanten på stigen att jag fick sitta av och plocka upp det. Hade ju ingen påse så jag fick lägga svampen i hjälmen och då går det ju inte rida. Man rider icke utan hjälm hur snäll häst man än har, så vi fick en mysig promenad i stället, Fighter och jag. Men han undrade nog vad vi höll på med. Först fick han susa fram i full fart och sedan tvärnita och lufsa hem i sakta mak och äta lite i dikeskanten mellan varven när jag dök ner i mossan och plockade  de små gula raringarna. Men det är inte helt lätt att plocka svamp i sällskap med en häst. Man står där och ska precis plocka en liten raring som man med varsam hand har befriat från mossa och kvistar när hästen plötsligt tänker att njaaa, har vi inte stått här länge nu och bara går iväg med resultatet att man släpas genom snår, grenar och annan bröte innan man hinner få stopp och vända tillbaka. Men vi fick allt med oss en del hem.

Vad är detta för nåt lattjo? Går det att äta verkligen.

Tur för mig att inte resten av familjen gillar kantarell nåt vidare för det innebar att allt bara var till mig :). En karréskiva fick göra dem sällskap på tallriken och tillsammans blev det en lyxkvällsmat en helt vanlig, lite regning onsdagskväll.

Åh, sågottsågottsågott!

Ha det så gott!

/Nette