Den här våren har varit intensiv, fullspäckad och nästan lite galen. Tiden har tänjts till det yttersta och jag har snurrat på som en duracellkanin på amfetamin. Än är det ridlektionen, än är det simträning, kalas, möten, jobb, sjuka barn, barn som blir skadade, barn som hamnar i konflikt, häst och inte minst alla nya saker jag måste lära mig på jobbet inför semestrarna för att kunna rycka in på mina kollegors områden om det skulle behövas när de är lediga. Runt omkring mig har mina nära och kära stått och tittat på vansinnet och sagt att jag måste prioritera. Jo, det fattar jag också men vad ska jag välja bort? Den som ber mig välja bort något vill såklart inte att jag ska göra ett val som missgynnar densamme. Helgerna har fyllts med saker utanför min kontroll och det har känts som om andra har lagt beslag på min almanacka och bara skrivit in tider. Tider som har innehållit allt utom återhämtning. Nu är jag en person som klarar ett högt tempo under ganska lång tid, men när inte ens en liten hopptävling i stallet kändes rolig utan bara som en tung börda, en uppförsbacke att bara släpa sig upp för och ta sig igenom,fattade jag att nu var jag på väg att ta riktigt slut.
Helgen som var, var otroligt nog fri från måsten, och när jag insåg det blev jag först jätteglad och sedan nästan ångestfylld. Tänk om det inte fick förbli så, tänk om saker skulle dyka upp i sista stund, saker utanför min kontroll. Bara tanken fick mig nästan att börja gråta. Jag hoppades och längtade att helgen skulle få bli min och familjens. För säkerhets skull stängde jag av min telefon i fredags kväll och loggade ut från fb. Samtal, meddelanden och e-post som jag inte hör eller ser kan jag heller inte tvingas ta ställning till. Jag gömde mig helt enkelt. Vände omvärlden ryggen. För min skull och för familjens. Jag tänkte att om någon prompt vill ha tag på mig får de ringa på hemnumret eller till M. Annars kan det vänta.
Den här helgen har varit den bästa på länge. Lugn och effektiv. Trädgårdslandet är förberett för sådd och vissa fröer är redan i jorden, potatisen är satt, jag har hunnit umgås med mina barn, ett i taget, träffat goda vänner, och inte minst, arbetat tillsammans med min man utomhus i trädgården och jag har till och med vilat middag idag. Och helgen har känts lång. Som fyra dagar. Och jag känner mig, om inte helt pigg och återhämtad, så i alla fall ganska harmonisk. Och min telefon är fortfarande avstängd.
/Nette
nettestankar 