Trappkatt

Herregud! I veckor har vi stirrat på vår lilla Miss Marple, som har gått med magen i vädret i väntans tider. Hållt koll på henne, inte låtit henne vara ute för länge och hålor på. Bäddat i en stor låda och visat henne. Alla våra honkatter har fött i vårt sällskap. Även hon, tidigare.
I måndags var det en lång dag för mig med jobb och stall. Barnen var hos morfar och maken befann sig med jobbet i Norge. Och ingen höll koll på Miss Marple. Som var borta. Hela måndag natt. Hela tisdagen. Tills hon kom fram på kvällen, märkbart slankare.
Jaha, det var bara att ge sig ut att leta. Nånstans måste det ligga några nyfödda. Miss Marple gick med, nyfiken och intresserad av vår aktivitet. Och till slut hittade vi dem. Under grannens trappa, en rejäl trappa, helt omöjlig att komma in under om man inte är en ganska liten katt.
Det slutade med att vi fick ringa semesterfirande grannen och be att få bryta upp trappan lite försiktigt så att vi kunde lyfta fram de små liven.

Nu ligger de tryggt i lådan vi bäddade, inne i ena sonens rum. Mamman är nöjd, vi är nöjda och grannens trappa är noggrannt lagad.

 

/Nette

Att välja och välja bort

Den här våren har varit intensiv, fullspäckad och nästan lite galen. Tiden har tänjts till det yttersta och jag har snurrat på som en duracellkanin på amfetamin. Än är det ridlektionen, än är det simträning, kalas, möten, jobb, sjuka barn, barn som blir skadade, barn som hamnar i konflikt, häst och inte minst alla nya saker jag måste lära mig på jobbet inför semestrarna för att kunna rycka in på mina kollegors områden om det skulle behövas när de är lediga. Runt omkring mig har mina nära och kära stått och tittat på vansinnet och sagt att jag måste prioritera. Jo, det fattar jag också men vad ska jag välja bort? Den som ber mig välja bort något vill såklart inte att jag ska göra ett val som missgynnar densamme. Helgerna har fyllts med saker utanför min kontroll och det har känts som om andra har lagt beslag på min almanacka och bara skrivit in tider. Tider som har innehållit allt utom återhämtning. Nu är jag en person som klarar ett högt tempo under ganska lång tid, men när inte ens en liten hopptävling i stallet kändes rolig utan bara som en tung börda, en uppförsbacke att bara släpa sig upp för och ta sig igenom,fattade jag att nu var jag på väg att ta riktigt slut.

Helgen som var, var otroligt nog fri från måsten, och när jag insåg det blev jag först jätteglad och sedan nästan ångestfylld. Tänk om det inte fick förbli så, tänk om saker skulle dyka upp i sista stund, saker utanför min kontroll. Bara tanken fick mig nästan att börja gråta. Jag hoppades och längtade att helgen skulle få bli min och familjens. För säkerhets skull stängde jag av min telefon i fredags kväll och loggade ut från fb. Samtal, meddelanden och e-post som jag inte hör eller ser kan jag heller inte tvingas ta ställning till. Jag gömde mig helt enkelt. Vände omvärlden ryggen. För min skull och för familjens. Jag tänkte att om någon prompt vill ha tag på mig får de ringa på hemnumret eller till M. Annars kan det vänta.

Den här helgen har varit den bästa på länge. Lugn och effektiv. Trädgårdslandet är förberett för sådd och vissa fröer är redan i jorden, potatisen är satt, jag har hunnit umgås med mina barn, ett i taget, träffat goda vänner, och inte minst, arbetat tillsammans med min man utomhus i trädgården och jag har till och med vilat middag idag. Och helgen har känts lång. Som fyra dagar. Och jag känner mig, om inte helt pigg och återhämtad, så i alla fall ganska harmonisk. Och min telefon är fortfarande avstängd.

/Nette

Clear Round på Pyttelitens…

…hade vi igår.

Alexandra red lille Baltazhar i klassen 30 cm. Han var så fint knoppad med vita och rosa rosetter.

De var så duktiga och klarade alla åtta hinder med bara lite hjälp med att rida rätt väg.

Gustav red dartmoorponnyn Pepsie och det gick undan.

Men man behöver lite fart när man är liten och ska hoppa 50 cm.

Själv var jag ansvarig för framridningsbanan men hann med att starta med Fighter i sista klassen bland de sista deltagarna. Även vi hoppade 50 cm och hade gjort oss fina med matchande turkost.

 

Gissa om det var en trött mamma och två trötta barn som landade hemma efter en heldag med tävlingsbestyr.

/Nette

Bilderna på Gustav och mig är tagna av Hannah Mahtikainen och Peter Andersson.

Regelbunden hypokondri

Jag är blodgivare. Jag gillar att vara det. Det känns som om jag gör nytta. Jag är dessutom en väldigt frisk människa. Jag är väldigt sällan sjuk och om jag är lite krasslig brukar jag inte känna efter så noga eftersom jag är så frisk av mig.

Utom var fjärde månad. Då blir jag oftast lite dålig. Det brukar sammanfalla med att jag precis har bokat en tid på Blodcentalen.

När man ska lämna blod måste man vara kärnfrisk. De som får blodet är ofta väldigt infektionskänsliga. Då är det ju dumt att smitta dem. När man kommer till sjukhuset får man svara på en mängd hälsofrågor, om man har träffat nån med vattkoppor, om man har fått behandling, fött barn, tagit hål i örat, varit utomlands mm. Kort sagt, om man är riktigt frisk.
Jajamensan, det är jag minsann, tänker man.
Är du riktigt säker? Frågar de. Jodå, frisk som en nötkärna.
Är du verkligen heeeelt säker? Jo, men det tror jag nog.
Kan du svära vid din mammas grav? Ahhhh…! Nej! Eller ja! Eller…fan…jag vet inte! Kanske att jag har lite ont i halsen. Om jag harklar och känner efter riktigt ordentligt.

Så nu sitter jag här. Tre dagar innan jag ska lämna blod och har lite ont i halsen. Eller nej det har jag inte. Fast jag nös ju i eftermiddags. Jag är nog förkyld. Eller så var det bara dammigt. Eller jag vet inte. Ju mer jag känner efter, desto osäkrare blir jag. Helt galet eftersom jag annars aldrig noterar om jag börjar bli förkyld eller inte. Men så fort jag har lagt på luren efter samtalet med Blodcentralen börjar det klia i näsan, skava i halsen, huvudet gör ont och jag är onormalt trött. Fast jag vet att symtomen försvinner direkt som nålen dras ut ur min arm. För att återkomma fyra månader senare.

/Nette (som just nös)

Renoveringskaos

Nej men om man skulle ta och städa i badrummet nån dag, kanske…

Eller så väntar jag tills maken är klar med renoveringsarbetet.

/ Nette

Plötsligt är de där

Man trodde aldrig att det skulle hända. Man trodde att rabatterna skulle vara bruna och tråkiga till döddagar. Man trodde att det bara var att vänja sig. Men…

Små solar tittar fram…

Och små blyga droppar…

Tussilagon har blivit flera sedan förra våren…

Underbart!

Och idag fyller äldsta sonen tonåring. Vi smygfirade lite med lillebror som ligger hemma sjuk med Marängsviss på en filt på altanen innan resten av familjen kommer hem.

Gottgottigottgott…

/Nette

Tid att landa

Här är mitt hem de närmsta fyra dagarna.

Jag är på utbildning via jobbet i Stockholm och det är kul och lärorikt. För en annan som sällan är iväg utan familjen känns det konstigt att jag bara har mig själv att ta ansvar för. Men jag ska passa på att se det lite som rekreation. Mycket har hänt hemma och jag har behövt reda ut och ta tag i saker akut, både med häst och barn, och min gräns för vad jag mäktar med är snart nådd. Därför känns det extra bra att jag fick en chans att packa väskan och fly ett par dagar och bara lämna allt ansvar till några andra. Nyttigt för både dem och mig.

Nu blir det lite styrketräning på rummet innan jag tar natt.

Ha det gott!

/Nette

Längtar.

Längtar efter vår. Längtar efter frukost på solig altan. Längtar efter fika i kvällssol. Längtar.

 

 Längtar efter min altan.

Lax med ädelostsås

Så enkelt. Koka broccoli, ugnsstek lax med lite salt och citronpeppar, joxa ihop en sås på bl a creme fraiche, ädelost och spansk peppar och häll över lax och broccoli. Och så himla gott! Överraskande gott!

Nytt år, nya möjligheter

Först kan jag berätta att det var ”Jesus Christ superstar” vi var och såg i fredags. Verkligen sevärd även om jag nog får säga att den tog fart på riktigt först i andra akten. Men skådespelarna var duktiga, sångprestationerna imponerande och dansen inspirerande.

Nu är det ett nytt år och det känns bra. 2012 var ett slitsamt år med examensuppsats, arbetslöshet, F som blev så dålig av kastreringen, krångel med intyg från förra chefen ( en följetång som tog fyra månader) och ett nytt jobb som final. Tack och lov har min familj varit stark och frisk och inte minst förstående. Men hur mycket förstod jag först när jag berättade att jag fått jobb och min äldste son utbrast ” åh, kan vi äntligen resa nu?”. Jag kan inte nog betona HUR skönt det är att inte längre behöva vara mamman som säger nej. Nej till serietidningar, nej till utflykter, nej till dyrare frukostflingor även om de är godare, nej till likadana skor som kompisen har, osv, utan faktiskt kunna säga att JA, vi kan spara till en resa, JA vi köper de dyrare flingorna och JA visst får du köpa ett par converse till våren.

Det som var bra med 2012 var att jag började blogga. Det känns som om jag har fått nya vänner som t ex Anna på Skullalund och Linn med lyckobloggen och jag fick träffa en bloggkompis som jag sett fram emot att träffa sedan vi först fick kontakt, min ”lillasyster” Christin . Ni förgyller min vardag och jag tittar in hos er nästan dagligen även om jag inte alltid kommenterar. Ofta får ni mig att börja fundera och reflektera över de ni skriver. Tack, tack.

2013 förväntar jag mig blir att bra år, ett år där jag landar efter flera år av uppbrott och nystarter och där jag inte vetat hur min framtid kommer att se ut på yrkesfronten. Jag hoppas att F och jag kan komma igång med regelbunden träning och kanske rentav starta i någon lättare klass. Jag vill hitta tid för egen träning i vardagen och jag vill hitta på mycket roligt med min underbara familj som har varit så tålmodig och stöttande i min berg- och dalbana på väg mot nytt jobb.

Kram på er alla och god fortsättning.

/Nette