Etikettarkiv | tankar

Regelbunden hypokondri

Jag är blodgivare. Jag gillar att vara det. Det känns som om jag gör nytta. Jag är dessutom en väldigt frisk människa. Jag är väldigt sällan sjuk och om jag är lite krasslig brukar jag inte känna efter så noga eftersom jag är så frisk av mig.

Utom var fjärde månad. Då blir jag oftast lite dålig. Det brukar sammanfalla med att jag precis har bokat en tid på Blodcentalen.

När man ska lämna blod måste man vara kärnfrisk. De som får blodet är ofta väldigt infektionskänsliga. Då är det ju dumt att smitta dem. När man kommer till sjukhuset får man svara på en mängd hälsofrågor, om man har träffat nån med vattkoppor, om man har fått behandling, fött barn, tagit hål i örat, varit utomlands mm. Kort sagt, om man är riktigt frisk.
Jajamensan, det är jag minsann, tänker man.
Är du riktigt säker? Frågar de. Jodå, frisk som en nötkärna.
Är du verkligen heeeelt säker? Jo, men det tror jag nog.
Kan du svära vid din mammas grav? Ahhhh…! Nej! Eller ja! Eller…fan…jag vet inte! Kanske att jag har lite ont i halsen. Om jag harklar och känner efter riktigt ordentligt.

Så nu sitter jag här. Tre dagar innan jag ska lämna blod och har lite ont i halsen. Eller nej det har jag inte. Fast jag nös ju i eftermiddags. Jag är nog förkyld. Eller så var det bara dammigt. Eller jag vet inte. Ju mer jag känner efter, desto osäkrare blir jag. Helt galet eftersom jag annars aldrig noterar om jag börjar bli förkyld eller inte. Men så fort jag har lagt på luren efter samtalet med Blodcentralen börjar det klia i näsan, skava i halsen, huvudet gör ont och jag är onormalt trött. Fast jag vet att symtomen försvinner direkt som nålen dras ut ur min arm. För att återkomma fyra månader senare.

/Nette (som just nös)

Annonser

Nya tider

Näst sista dagen på mitt ändå väldigt fria liv. Fattigt men fritt. Många tankar. Kommer jag att orka pendla? Hur ska jag hinna med familj och häst? Kommer jag att trivas? Jag försöker förbereda mig på mitt sätt. Alla barnen har varit hos tandläkaren. Jag lämnade blod i torsdags så nu kan jag släppa det ett par månader. Hästen är kastrerad (nåja, det var ett tag sedan nu men i alla fall. Svårt att hitta medryttare till en hingst). Och apropå det, medryttare är ordnad två vardagar i veckan. Barnens fjortonåriga, mycket duktiga kusin kommer hjälpa mig. Matlådor är planerade och ska lagas i morgon. Tvätten är upptvättad och ska vikas. Ja, jag förbereder mig som om jag inte kommer att ha en enda liten stund över för hushållsmåsten.
Men samtidigt, det ska bli roligt att börja jobba. Få lite nya intryck. Träffa nya människor. Och få en ny typ av frihet. Den som en trygg inkomst ger.

Att döma en ohörd

Igår när jag skulle rida ut med en grupp barn hade jag mössa på huvudet. Alltså jag red ut utan att ta på mig hjälm för att jag redan hade mössa, och eftersom jag hade något på huvudet trodde jag att jag hade hjälmen på mig. Vi hade ridit ett par hundra meter innan barnet bakom mig såg vad jag hade på huvudet och naturligtvis vände vi tillbaka så att jag kunde byta. Det hela kändes väldigt obekvämt och jag skulle aldrig, jag upprepar ALDRIG, sätta mig på en häst, hur snäll den än är, med flit utan hjälm.
Naturligtvis var det någon som såg mig hjälmlös på hästen tillsammans med barnen och som blev så upprörd att hon skrev om händelsen på Facebook, att det upprör henne när hon ser ut och ser det hon ser. Vi känner inte varandra. Hon vet inte varför jag sitter i mössa på hästryggen. Men hon ”vet” att det är en medveten handling från min sida.Och detta stör mig så, att hon var så snabb att döma mig, utan att ha pratat med mig. Det hon såg var att en ridlärare red i mössa medan barnen satt med hjälm och väst. Och jag kan förstå att det såg illa ut. Men verkligheten var att jag inte med flit gjorde detta. Hade hon, innan hon dömde mig på Facebook, frågat vad jag pysslade med, hade hon fått en annan bild.

Vad jag vill säga med detta är att det alltid finns två sidor av samma mynt, att saker inte alltid är vad de ser ut att vara. Och att man alltid ska gå till källan, ta reda på fakta, innan man gör sin bedömning. Jag minns att en juridiklärare en gång sa: lita aldrig på mediernas rättsrapporter, de vinklas alltid, utan gå istället till källan, domstolen, myndigheten och begär att få ut handlingar om ni är intresserade av att få veta mer och få en neutral bild. Som exempel nämnde han en artikel om en fembarnsfamilj som skulle bli vräkt från sin bostad, en fembarnsfamilj som blev ställd på gatan. Fruktansvärt! Folk i kommunen rasade mot socialkontoret och annat. Men ingenstans stod det i artikeln att samtliga barn var vuxna och utflyttade från föräldrahemmet sedan länge. Det säljer inga nummer, att två vuxna som misskött sin ekonomi och inte betalar hyra och räkningar blir vräkta.

Det är detta som är så viktigt. Att inte döma utan att ha fakta i målet. Det är så lätt att sitta bakom sin skärm och skriva vad man tycker och att döma en ohörd, en helt annan att gå fram till någon och fråga” ursäkta, men vad gör du?”

Jag ringde upp kvinnan i fråga och förklarade hur det låg till och hon försvarade sig med att hon inte nämnt mitt namn eller vilken klubb det gällde men när man läser statusen och vet var hon bor är det uppenbart vilken ridklubb det gäller för alla som har en gnutta lokalkännedom. Hade hon dessutom orkat sitta kvar vid sitt fönster fem minuter till hade hon sett oss igen, denna gången med hjälm på samtliga. Jag bryr mig inte för egen del, men jag tycker det är synd om vår ridklubb ska få dåligt rykte för att jag i fem minuter ofrivilligt sitter på en häst utan att bära hjälm.

20121103-232514.jpg
/Nette ( med hjälm på)